Efter en snabbvisit i Malmö med läkarbesök och ett väldigt kort, men efterlängtat umgänge med vänner och svärföräldrar, blev jag upphämtad av familjen på kvällen utanför flygplatsen i Nice. Även om jag bara varit borta en natt och två dagar så var det en härlig känsla att se Buster igen och veta att jag alldeles strax skulle få återse och krama mina killar igen ❤️.
Klockan hade redan hunnit passera 21.00 när jag landade, vilket innebar att Samuel redan sov som en stock i bilbarnstolen. Jag och Patrik kände oss däremot ganska pigga, så vi bestämde oss för att ta ett kvällspass och rullade ut på vägarna igen. Denna gången hade vi en ny destination i sikte: Europas stövel och pastans hemland. Buonasera Italia! Efter en lång strapats uppför berg och slingriga vägar hittade vi tillslut en bra parkeringsplats uppe i en italiensk bergsby som kändes trygg, säker och inte lutade alltför mycket. Mission accomplished.
Första dagen i Italien bjöd på lite halvdassigt väder i form av regn och moln så det blev inte så mycket tid spenderad utomhus denna dagen. Men kaffe och lunch ville vi ha, så det blev två stopp på vägen i två mindre byar som jag inte kommer ihåg namnet på. Vad jag däremot kommer ihåg var hur Samuel charmade folk ute på gatan på det första stället och gick från den ena famnen till den andra. Speciellt fint var det när Samuel fick syn på en äldre man som satt ensam på en bänk och började gå mot honom (med lite assistans från mamma). Den äldre mannen verkade bli väldigt glad av de små stapplande stegen som kom mot honom och det dröjde inte länge förrän Samuel hade hittat ett mysigt knä att sitta på. Att ingen av oss kunde prata italienska spelade ingen roll, Samuels skratt och mannens leende var allt som behövdes för att dela en stund av glädje.
Samuels charmtåg fortsatte även på det andra stället när vi skulle käka lunch. Vi hade stannat till i en slumpmässig by som visade sig vara väldigt pittoresk och mysig, men där vi hade lite svårt att hitta en öppen restaurang eftersom de flesta hade riposo (siesta). Men vips så uppenbarade sig ett litet hak i en utav gränderna. Och vilket hak det var. Det var en sådan där typisk italiensk restaurang som man skulle kunna se på film, där känslan är som att kliva in i någons vardagsrum. Familjärt, glatt, högljutt och doften av hemlagad mat. Kocken, som delvis också var vår servitör (han hade nog svårt att hålla sig till köket, det kändes som han spenderade minst lika mycket tid ute på golvet snackandes med gästerna som han gjorde i köket), fick syn på Samuel när vi kom in och frågade oss direkt om han fick slänga ihop lite mat till honom. Javisst, sade vi. Som tur var det inte bara Samuel som fick full service i form av mat, uppmärksamhet och leksaker, utan även jag och Patrik fick avnjuta två fantastiskt goda hemlagade pastarätter på detta ställe. Tummen upp!