Ja, men precis. Ytterligare en dag i fixeriets tecken då vi fortfarande var på jakt efter en portabel AC till Buster. Efter ett långt besök hos ännu en ny husbilshandlare med Google translate i handen och lite improvisation på oklar italienska, införskaffade vi oss tillsist en AC. Vi bestämde oss för att prova den direkt i bilen innan vi lämnade butiken - vilket var tur, för det visade sig snabbt att den här fixardagen inte skulle bära någon frukt den heller, då vi insåg att AC:n inte kunde kyla ner bilen tillräckligt. Det blev med andra ord en direkt retur på denna, något som inte var helt enkelt på italienska. Men efter ett snack med högsta chefen hade Patrik löst det hela.
Vid det här laget kan jag säga att vi var riktigt trötta på att försöka fixa saker (som inte blir fixade). Så vi rullade snabbt vidare för att hitta en plats där vi kunde parkera och komma ut i det fina vädret istället. Först stannade vi till vid en liten sjö där vi ordnade lite lunch och tog oss en liten siesta. Därefter körde vi vidare till en by som hette Scarperia e San Piero, där vi parkerade i utkanten på en naturskön ställplats vid sidan av en äng och ett fint picknick-område.
Det hade redan hunnit bli eftermiddag när vi bestämde oss för att traska in mot byn. Solen värmde på sådär lagomt som den gör en varm svensk sommardag och det toscanska landskapet bredde ut sig som en tavla medan vi strosade fram längs på den italienska landsvägen. Gåendes längs vägen fick vi båda låten "Genti di Mare" på huvudet (som vi lyssnat på tidigare under resan), men i bådas huvuden spelades låten istället upp med texten "Frutti di Mare". När vi insåg detta kunde vi konstatera att tre månader i campervan borde motsvara ungefär 10 års äktenskap. Nu är vi inte bara synkade i beachvolley utan även i tankarna.
Precis innan vi kommit fram till byn fick våra blickar dock ändrad riktning och såg ner mot Samuels vagn istället. - Hm, ser inte däcket lite konstigt ut? Det ser ut som luften har gått ut?
Jovisst, vi hade fått punktering. Som tur var kunde vi rulla vagnen vidare på de övriga tre hjulen då Samuel började bli trött och inte längre ville sitta i bärselen. På kvällen när vi skulle gå tillbaka passerade vi en taverna med fantastisk utsikt över solnedgången som vi inte kunde motstå, så det blev lite förstärkningar i form av ett glas vin och lite bruschetta innan vi begav oss vidare hemåt.
Något som vi inte hade lagt märke till innan när det var ljust, var att det saknades belysning på större delen av landsvägen som vi skulle gå på. Tur är ju då att mormor Claire har utrustat Samuels vagn med stora reflexer sedan tidigare, och att en av oss hade tillräckligt med batteri så att vi kunde använda ficklampan på mobilen 👍.
