Jag har aldrig haft svårt att få in träning i vardagen men med Nathalie och Samuel på en campervanresa genom Europa, då är det faktiskt svårt. Båda jag och Nathalie hade känt att vi levt lite väl mycket av det goda livet de senaste dagarna så det blev ett träningspass under morgonkvisten. Nathalie körde ett träningspass på filten medans jag tog med mig en aningen motvillig Ralf ut på en löptur uppför ett berg. Min tur gick först på en fin landsväg innan jag tyckte det var för tråkigt och svängde av vägen och in i naturen uppför en brant. Här fick jag verkligen charma Ralf för att han skulle med. Men mödan var värd det (vet dock inte om Ralf håller med) då jag fick mig en finfin bild av den byn vi hade stannat vid (var också glad att jag tog med min mobil på turen så jag kunde ta bilden). Sen var det riktigt trevligt att komma tillbaka till en vy av frugan och sonen som tog det lugnt i Buster, medans endorfinerna rann igenom min kropp.
Det blev även beachvolley med Nathalie medans Samuel lekte för sig på en riktigt vacker fotbollsplan under förmiddagen, med en himmelsk utsikt.
En rolig grej som hände var att jag fick en sneträff på ett av mina beachvolleyanfall mot Nathalie och bollen studsade lite halvlöst mot Samuel istället. Och så klart skulle den komma perfekt mitt i planeten på honom, så han föll från sittandes till liggandes på rygg. Vi var snabba att plocka upp honom samtidigt som vi bet oss i läppen för att inte gapskratta. Hade gärna velat ha detta på film.
Sen var det dags att säga adjö till Campodimele och färdas mot en stad jag sett fram emot att besöka, nämligen Napoli.
Vår plan var att hitta en camping som låg ganska mitt emellan Napoli och Pompeji, för vi ville besöka båda utan att ta med Buster.
Vi parkerade på campingen i Portcini under eftermiddagen och efter en stund av att ladda batterierna, tog vi tåget in till Napoli.
Och herregud vad mycket stad! Först och främst blev jag förvånad över att staden var så stor. När vi körde på en av de yttre större vägarna mot campingen tidigare, fick vi en överblick över staden och det verkade ju aldrig sluta. Den är också väldigt fint belägen i vikar och uddar.
Vi hoppade av vid centralstationen och direkt blev vi översköljda av ljudet från tutor och människor. En av det mest extrema kontrasterna jag tror vi har upplevt på vår resa då vi hade en gårdag och en morgon i en by som har 200 invånare och av dem var det typ 1 % som visade sig på gatorna.
Måste säga att det var påfrestande rent mentalt att mötas av detta samtidigt som nyfikenheten och upptäckarglädjen väcktes. Tror både jag och Nathalie kände konflikt i huruvida vi tyckte om detta eller inte.
Men vi var ju i Napoli för att upptäcka så vi kollade på Maps var de äldre delarna av staden fanns och började traska ditåt.
Tidigare under dagen hade vi frågat våra kära vänner Sofie & Mario om tips på restauranger i Napoli, då Mario är därifrån. Det dröjde inte länge innan tipsen haglade in, både på resturanger och barer. Stort tack, ni är underbara!
Vi gick på ett av tipsen, Di Matteo, som låg på en gata med flest napolitanska pizza ställena i världen (tror vi). En surrealistiskt känsla att promenera här, där pizzadoften varvas med ett utomordentligt liv av italienska fraser och tjohej, magiskt!
Vi hittade stället tillslut efter att ha gått fel och satt oss på ett annat stället först. Ingången till resturangen var märklig, jag kände skam innan jag försäkrade mig om att detta verkligen var ingången till stället, då jag först fick gå igenom hela köket innan jag kom in till matsalsdelen, mycket konstigt men roligt.
Vi fick bord en trappa upp och satte oss med menyerna. En kvinna som tog emot oss när vi hade kommit in gjorde det enkelt för mig att komma ihåg att Bill Clinton hade käkat här under 1994. Bilden på Bill ätandes en pizza fanns till och med på framsidan av menyn.
Jag hade varit sugen på en italiensk lasagne i några dagar och skulle beställa en om det inte var för att Mario hade gett oss detta tipset. När Mario fick reda på mina planer att beställa lasagne i Napoli, läxade han upp mig och då blev det givetvis även en napolitansk pizza för mig, en Diavola.
Vi hade faktiskt skyhöga förväntningar på stället men vi kände väl att det inte blev upplevda. Servitören var sjukt oengagerad och pizzor var goda men inget wow alls. De kändes stressgjorda, kunde nog mått bättre om de hade varit i ugnen en liten stund till.
Men vi blev mätta och efter en gelato på stan gåendes tillbaka till stationen sa vi högt för oss själva att detta var vad vi orkade med av den napolitanska pulsen.
Vi hoppade på tåget och efter typ en kvart började vi diskutera varför tåget inte har stannat på någon hållplats än, som den gjorde på vägen till Napoli. Åhhh nej, vi har tagit fel tåg, ett tåg som gick nonstop till typ Pompeji, som vi visserligen skulle till dagen efter men nu ville vi ju komma tillbaks till Buster.
Lyckligtvis hann vi med typ sista tåget tillbaka som gick till Napoli och som vi sen behövde ta ytterligare ett tåg för att komma till Portcini, men här, påväg tillbaka till Napoli, var det en schysst lokförare som stannade till på vår hållplats efter att Natalie berättat om vår situation. Det var minst sagt gott att komma tillbaka till Buster, sätta på värmen och krypa ner tillsammans med min familj. Precis där jag vill vara.