Smurf och fyra starka minnen

Med Empoli bakom oss och en Ecoflow i bagaget, rullade vi vidare ner mot västkusten i riktning mot Rom. Det började bli seneftermiddagen så vi letade efter en go övernattningsplats och hittade det i Radicondoli. En gammal by belägen på en kulle med utsikt över vin och olivodlingar., godis! Där bjöds det på gratis el och en parkeringsplats som både var lugn och vacker.

Det hände inte så mycket mer denna dagen än att vi kände att vi låg rätt i tajming gällande väderleksgudarna, då det öste ner när vi hade kommit fram och pluggat in elen.

Morgonen efter ekade lovorden i våra huvuden sen gårdagen, där ett träningspass hade deklarerats. På med löpkopplet på Ralf och in med Samuel i vagnen, och sen var det uppför den branta slänten till byporten på morgonkvisten. Jag måste erkänna att jag är lite otränad då en del av ens träningsfrekevens har bytts mot mat/dryck ala campervan livet, men att ha en bebis på ca 10 kg i en stor vagn uppför en brant, det suger snabbt i benen för många tror jag. Det var iallafall det jag sa till familjen när jag hojtade efter en paus innan löprundan skulle fortsätta in i byn.

Trånga gränder, vida vyer och trevliga italienare var på menyn innan vi nådde Buster igen för lunch i det blå och lite beachvolleylek.

Under dagen hade vi snackat om att ta en ny övernattning utanför Buster (vi hyr boende via Airbnb då och då för att bryta upp campervan livet lite) och som vi båda kände passade till kvällens övernattning. Nathalie hittade ett riktigt lyxboende till en billig peng. Det blev ett lägenhetshotell som låg i San Vincenzo på den italienska västkusten.

På landsvägen till stället hördes det en duns bak i bilen under en kurva jag tog genom en rondell. Ingen märkvärdigt med detta då vi glömt otaliga gånger förr att stänga skåpsluckor bak i bilen innan avfärd, och då resultatet av ljud från livsmedel och övrigt välla ut medans vi kör.

Skillnaden mot alla andra gånger tidigare var att nu när jag gick bak (efter jag självklart svängt in till kanten med varningsblickers på) såg att vårt rengöringsmedel till toaletten hade fallit ut från skåpet. Jag agerade så fort jag kunde för jag visste att just denna flaska hade förlorat sin kork sen en tid tillbaka och innehållet är starkt blått. Lyckligtvis hade jag knytit på en plastpåset runt flaskan men när jag skulle flytta påsen från bilens golv till utomhus, märkte jag till min fasa att påsen läckte ut den blåa kemikalien.

Uchhh! Allt slutade med att vi fick rengöra rengöringsmedlet som hade kommit lite varstans på golv och väggar. Jag blev halvt en butter smurf på kuppen.

Men så kom vi fram till San Vincenzo och wow, som att komma fram till ett palats. Poolen, gräsmattan och övriga delar av stället var väldigt inbjudande.

Jag kan sammanfatta vistelsen i Vincenzo med fyra starka minnen.

Minnet numret ett är att vi repade Buster lite lätt om och om igen, när Google Maps lurade in oss på en offroad väg där buskar hängde ut så pass mycket så det blev ganska mycket kontakt med bilen. Rätt onödigt i efterhand, speciellt vid ankomst, när vi fick veta att det inte var det boendet vi skulle till utan vårt låg ytterligare 5 minuter vidare, nu på en normal väg.

Andra minnet var ett långt bad med Samuel i den uppvärmda jacuzzin som låg bredvid den iskalla swimmingpoolen på området. Leendet och glädjen i hans ögon när han får plaska runt och prova lite olika simstilar, det är gott det.

Tredje är sittandes på vår uteplats med en ost och charkbricka och vårt medhavda lyxvin från den franska vinprovningen med en utsikt av solnedgång och den otroligt vackra allmänna ytorna till hotellet. Lätt att slappna av till.

Sista minnet är att, med min och Nathalies hjälp, se att Samuel verkligen kan sträcka ut sina bena och gång i de gigantiska ca 60 m2 yta som vår hotellägenhet bestod av. Skönt för honom med tanke på de två meter långa promenadstråk han har i Buster till vardags.